Wow - vilken mötesplats. Jag känner både syre och luft under vingarna när jag läser och tar del av era tankar. Tack Isabelle & Tove som drog igång detta forum och håller det vid liv<3. Imorgon, 27 december, har det gått 30 år sedan mina glasögon på världen inte bara putsades utan byttes ut helt. Efter 3 missfall föddes vår son, Anton, som dog efter ett dygn av en infektion som inte gick att bota med antibiotika. I samma veva kom det första larmet om antibiotikaresistens. Från den stunden lovade jag Anton att göra allt jag kan för att göra världen en lite bättre plats att växa upp i och att värna planetens "immunförsvar". Det är ju heelt gaaalet hur vi människor har ställt till det! Hur kan vi ha blivit så blinda och döva?!? Redan nu vill jag säga att jag känner hopp inför framtiden (om än djupa svackor ibland). För mitt i min kamp för att värna om våra egna, och planetens immunförsvar så fick mitt eget immunförsvar cancer. Tack vare cellgifter och en främmande person som gav av sina stamceller (en sann kärlekshandling) så lever jag vidare. Inget av detta hade fungerat förutom samverkan forskare emellan, en väl utvecklad sjukvård, människor före mig som banat vägen och filantroper. Som exempel Tobias, som dog av samma sjukdom 10 år innan jag blev sjuk. Hans föräldrar startade Tobiasregistret vilket gav mig liv. Att se världen med helt nya ögon 1994 var emellanåt outhärdligt. Jag hittade ingen tillhörighet. Visst, det fanns miljöaktivister, men det var liksom inte mina gäng. Idag känner jag större hopp, även om läget har försämrats drastiskt jämfört med då. Så många fler har fått helt nya glasögon. Klarar vi att byta människors immunförsvar, ja, då kan vi även rädda planetens sjuka tillstånd. Om alla bara byter glasögon. Byter fokus. Börjar hjälpas åt. Ger och tar draghjälp. Heja alla här i Skavet. Som sjuksköterska, projektledare, kock och kursledare inom civilförsvaret (Lottakåren) gör jag allt jag kan för att, tillsammans med andra, skapa "Byakök". Sociala tillagningskök för personer som står långt från a-marknaden. Med café och butik. En "lägereld" i varje by/kvarter. Lokal mat, folkbildning, volontärskap, mentorskap. Ett slags "Folkets hus 2.0". Att känna skav är ett friskhetstecken. Kom ihåg det. Kram på er!
Wow - vilken mötesplats. Jag känner både syre och luft under vingarna när jag läser och tar del av era tankar. Tack Isabelle & Tove som drog igång detta forum och håller det vid liv<3. Imorgon, 27 december, har det gått 30 år sedan mina glasögon på världen inte bara putsades utan byttes ut helt. Efter 3 missfall föddes vår son, Anton, som dog efter ett dygn av en infektion som inte gick att bota med antibiotika. I samma veva kom det första larmet om antibiotikaresistens. Från den stunden lovade jag Anton att göra allt jag kan för att göra världen en lite bättre plats att växa upp i och att värna planetens "immunförsvar". Det är ju heelt gaaalet hur vi människor har ställt till det! Hur kan vi ha blivit så blinda och döva?!? Redan nu vill jag säga att jag känner hopp inför framtiden (om än djupa svackor ibland). För mitt i min kamp för att värna om våra egna, och planetens immunförsvar så fick mitt eget immunförsvar cancer. Tack vare cellgifter och en främmande person som gav av sina stamceller (en sann kärlekshandling) så lever jag vidare. Inget av detta hade fungerat förutom samverkan forskare emellan, en väl utvecklad sjukvård, människor före mig som banat vägen och filantroper. Som exempel Tobias, som dog av samma sjukdom 10 år innan jag blev sjuk. Hans föräldrar startade Tobiasregistret vilket gav mig liv. Att se världen med helt nya ögon 1994 var emellanåt outhärdligt. Jag hittade ingen tillhörighet. Visst, det fanns miljöaktivister, men det var liksom inte mina gäng. Idag känner jag större hopp, även om läget har försämrats drastiskt jämfört med då. Så många fler har fått helt nya glasögon. Klarar vi att byta människors immunförsvar, ja, då kan vi även rädda planetens sjuka tillstånd. Om alla bara byter glasögon. Byter fokus. Börjar hjälpas åt. Ger och tar draghjälp. Heja alla här i Skavet. Som sjuksköterska, projektledare, kock och kursledare inom civilförsvaret (Lottakåren) gör jag allt jag kan för att, tillsammans med andra, skapa "Byakök". Sociala tillagningskök för personer som står långt från a-marknaden. Med café och butik. En "lägereld" i varje by/kvarter. Lokal mat, folkbildning, volontärskap, mentorskap. Ett slags "Folkets hus 2.0". Att känna skav är ett friskhetstecken. Kom ihåg det. Kram på er!